Minimal Barock
Ernst Magnus Lindholms stora dukar fick mig omedelbart att tänka: ”minimal barock”. Sedan blev det än mer paradoxalt när det intrycket parades med en känsla av japansk tuschteckning – linjen!, som bara finns i den kontemplativa stillheten – och abstrakt macho-expressionism. Vad allt kan inte finnas i ett och samma måleri!
Baracken är minimal för att det egentligen bara är ett enda inslag från den som finns med i Lindholms måleri; någonting som ser ut som dess lysande himlar, eller solljus som fastnat i morgondiset. Det är alltså barockens öppna ytor som breder ut sig nästan enväldigt här, en väldigt speciell del. Hade de funnits i en trompe l’oeil-målning skulle de säkert ha varit just de ytorna som ska se ut som tomrum i arkitekturen och alltså gestalta verkets gräns, det som ligger utanför såväl det arkitektoniska som det måleriska verket.
Det intrycket av att lämna konstverket kommer sig av en dubbel förskjutning. Dels lämnar Lindholm verket för att lägga tyngdpunkten på processen. Det är en strategi vi känner till från den abstrakta expressionismen och senare från det rent processuella måleriet. Men medan de där traditionerna brukar tvinga en från verket till konstnären, som alltså ligger bakom den måleriska processen, finns här inte ett spår av en konstnärsfigur.
Den där frånvaron av konstnär är accentuerad inte minst i de märkliga formlösheter som ligger i ”förgrunden” (om jag nu för enkelhets skull kan få säga så). De är tjocka färgformationer, varken abstrakta eller figuerativa. De är, men de är inte objekt och föreställer heller inte några sådana. Men trots att de uppenbarligen är genomristade för hand får man inte någon känsla av att en konstnär har varit inblandad. De där ristningarna i färgen förverkligar inte en konstnärs avsikt (men tro nu för all del inte att det istället är slumpen som spelat in här) och inte heller förlänger de en rörelse som fanns i en konstnärskropp framför duken. Man förstår givetvis att Lindholm måste ha varit där, men han har målat bort sig själv och alla spår av sig själv, ungefär som trompe l’oeil-målaren målade bort sitt underlag.
För att uppnå den där frånvaron av såväl objekt som subjekt måste Lindholm gå igenom en lång process. Målningarna har sina förlagor i foton; av dessa görs stora kolteckningar innan dessa teckningar i sin tur fotograferas och överförs till overhead eller dia, för att slutligen projiceras på duk. Därefter sätter reduktionen igång. Det tecknade reduceras, och reduceras, och reduceras – Lindholm verkar lika besatt av reduktion som Duchamp och Mallarmé – tills bara någon oigenkännlig del eller två av trädet finns kvar. De tjocka i efterhand pålagda färgsjoken reproducerar en liten del av trädet, och inte mer än så. Som objekt betraktat är trädet borta, kvar finns egentligen bara de små delarna och en allmän och osynlig disposition: något annat händer där grenarna förut gick isär, ovanför där trädet var ska det se ut så och så. Ett oigenkännligt minne av trädet finns kvar i bilden. De rispade linjerna i färgformationerna kommer just från trädet, inte alls från konstnären. Därav frånvaron som konstnären och trädet nu delar. Processen förefaller medföra konstnärens försvinnande snarare än att utgöras av konstnärens görande; konstnären är en svältkonstnär, en asket eller trollkarlen som drack upp sig själv.
Dels (för att nu komma till den andra förskjutningen) överlåter Lindholm måleriet i sin kraft och verksamhet till naturen. ”Naturen, i form av materialen, målar”, sa han när jag besökte hans ateljé. Färgen är alltså viktig också som massa eller kropp. Den har tyngd och konsistens; häller man ut den på duken, och sedan vickar lite på den, rinner färgen. Och hur den rinner, det beror på dess fysiska egenskaper. Det märker man inte minst när man häller på flera färger och sedan lyfter och vickar. Någon målarhand behövs inte: tyngd, plan, lutningar, riktningar, tid, konsistens, möten och reaktioner – allt kan ske utan att konstnären behöver vara där och peta. Trollkarlen som drack upp sig själv har nu blivit en vätska bland andra, en kraft bland andra i naturen. Om man suger kanske alldeles för mycket ur orden kunde man säga att Processen är en enda stor dislokation, men en som också medför en transformation. Efter allt detta: vilken enkel glädje att se dessa enorma färgytor utan spår efter en pensel!
Och vilket bryderi att betrakta de märkliga färgformationerna, lagda på den här jämna ytan. De är inte former, men heller inte gester. De tillkommer uppenbarligen efter sin ”bakgrund”, ändå är det ingen distans mellan det som skulle kunna tolkas som förgrund och bakgrund. De är inte avbildningar i ett bildrum. Någon gång tänker man sig att färgformationen kanske liknar en grästuva, en annan gång en barkbit – men mest av allt liknar de varken det ena eller det andra, utan framträder bara som en tilldragelse i ytan, en spasm i all-kroppen som utgör ”bakgrunden”. Anledningen till att jag inte vill tala om förgrund och bakgrund är att de här tilldragelserna (så som del av en bild) sker just i den där ytan, inte framför – de är där på samma sätt som ljuset är överallt i diset. Här råder immanens – ingenting innanför och utanför, bara varierande grader av täthet. Och därmed av långsamhet, stelhet och flyktighet. De där händelserna, spasmerna, förtätningar, vad man nu vill kalla dem, har en konkret påtaglighet och en efemär air. Det är två delar av deras materiella identitet med bakgrunden; de drar ihop sig och upplöses, saktar ned och accelererar igen, men de har inte lösgjort sig från något bakomliggande. Därför kan man tala om reduktion från den givna utgångspunkten, men knappast om abstraktion. Av färgmassan i kombination med de nästan utkarvade linjerna får de där ställena på duken nämligen någonting nästan skulpturalt påtagligt över sig. De är skulpturer, fast egentligen i två dimensioner – det är som om den tredje dimensionen bara behövdes för att göra dem synliga, inte för att de är sådana, egentligen. Eller är de tvärtom rum såsom förhårdnader, skulpturrum så som ytans kramp, fast i bild? Det är mycket som är paradoxalt i Lindholms bilder. Tvådimensionella händelseskulpturer, varken former eller gester, utan bara singulartieter.
Det är inte för att vara mediaspecifik som Lindholm vill undvika den där distansen mellan förgrund och bakgrund. Inte heller för att undvika illusion eller en fiktiv rumslighet, utan för att artikulera sin erfarenhet: att allt är ett, och de enskilda objekten bara avskilda i ett visst perspektiv, i en viss skala. Studera tingen molekylärt, och de löses upp i sin omgivning. Det där är varken en kunskap eller tanke för Lindholm, utan en erfarenhet. Den där erfarenheten framkommer till exempel om man frågar efter skalan i bilderna. Hur stora är de där sakerna, ”grästuvan”, ”barkbiten”, i förgrunden egentligen? Omöjligt att avgöra huruvida man står inför gigantiska fenomen eller mikroskopiska, huruvida de befinner sig långt bort eller vansinnigt nära.
Att omvandla den där erfarenheten till bild har tagit honom lång tid. Han har hållit på i åratal med sina träd-reduktioner. När jag kommer till ateljén har han ett definitivt resultat att visa upp, kanske en definitiv startpunkt. I några få målningar har han nått dit, gjort tilldragelsen, singulariteten, enheten mellan ”förgrund” och ”bakgrund”, nu istället differentierade som händelse och tillstånd. I många målningar har han varit nära det där, men på något ställe har det alltid funnits relationer mellan delarna som givit upphov till bildrum, till förgrund och bakgrund. Det skulpturala har då istället framträtt som bild av en skulptur. Men nu finns den rymd han är ute efter, och de ”objekt” han vill ha. Det är bara att fortsätta. Resultatet är definitivt, men skulle också kunna bli en utgångspunkt.
Men varför? Varför fortsätta måla sådär efter att ett resultat uppnåtts, händelserna har gjorts? Man förstår det om man tittar mer. Till skillnad från den jämna ytan har dess händelser färg som ur växtriket. Varför? Det måste vara för att de där variationerna i hastighet och täthet påverkar färgen. Kanske utsätter det också färgen för tiden på ett annat sätt än vad som kan ske i bakgrunden. Mysteriet blir då att det ploppar upp naturbitar ur den lätt kosmiska bakgrunden. Det är lika otänkbart som det berömda ljudet av en klappande hand, som zen-meditatörer ska få att ljuda i skallen. Men det är svårt att låta bli att tänka på den där gränsen, alltså själva övergången från ingenting till någonting. Enligt Aristoteles kan just uppkomsten själv, och försvinnandet självt, inte bli ett objekt för filosofin. Lindholms måleri andas en känslosamt kontemplativ vilja, det vädjar till personen i betraktaren att tillstå sådana frågeställningars oemotståndlighet. Korten på bordet: det är patetiskt och pretentiöst att måla i förhållande till de ”eviga” frågorna om uppkomst och försvinnande, liv och död, om att finnas till och att inte göra det. Inte desto mindre är det de där personliga relationerna som är måttet på allt annat – i det perspektivet kan sociala frågor och lokala krig te sig rätt futtiga. Men med det perspektivet får man också stå där som en Hamlet utan Shakespeare (som Erik Beckman sa). Det är bara att svälja vilken löjlig figur man utgör. Och Hamlet föraktar givetvis resten av hovet som är upptagna med sin politik. Det är den ofrånkomliga naiviteten som Hamlet får genom sina frågeställningar – också den är löjlig, naiviteten, men alla andra alternativ och hållningar har också sin kärna av löjlighet. Det är bara att välja vilket löje man vill ådra sig.
Men, till saken igen: den där gränsen mellan att finnas och inte finnas, tycks vara utsuddad i det här måleriet – det är det här måleriets svar till Hamlet. Kanske kan man, som de antika atomisterna, säga att det är skillnad mellan det som är (dvs. en förtätning) och det som inte är (en förtunning), men att även det som inte är ändå finns och är en ”kropp”. Förtätningen uppstår ur förtunningen, och vice versa – det är hela livsdramat. Varat är inte problemet, utan det är det händelsen som är. Och i händelsen finns det som är, om det så bara skulle vara ett barockt ljus. Hitta ljuset i det förtätade, det är kanske uppgiften som driver det här måleriet vidare. Eller, annorlunda sagt: hitta det förtunnade, rörliga, oförutsägbara i det förhårdnade och sammandragna. Det är givetvis en stor uppgift i förhållande till vardagen och livet, att hitta det vitala planet. Men vad annat kan vara värt att eftersträva? Detta går att göra i måleri, det är vad Lindholm har kommit fram till – och det måste hela tiden göras igen och igen.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen